Vardagen traskar på...

...på något konstigt vis.

Begravningen är över, semlorna uppätna och släkten är åter skingrad.

På väg till begravningen undrade 3-åringen om morfar nu ligger i skattkistan...ja det kan man ju säga att han gör.
Väl framme så gick han fram och knackade på kistan och såg så där filurig ut som bara han kan göra. Sedan följde en lång diskussion om att vi skulle öppna kistan, jag vann.
Under sista musikstycket lyckades han somna och sov sig nästan igenom hela fikastunden för att sedan vakna och trycka i sig nästan en hel semla.

Allt förlöpte enligt planerna och vi fick hedra pappa med en utsökt middag på kvällen hos syrran med närmsta släkten.

Dagen efter begravningen satt 3-åringen på mormors säng och upprepade - farsan är död, farsan är död. Vi kunde inte annat än le.

Tur att man har de små liven.